F

Det finns så otroligt många människor som är ens vän, så fort det gynnar dem själva. Det passar visst inte alltid. Jag försöker hålla modet uppe, ta kontakten, försöka hitta på något, och får inte ens ett svar tillbaka. När ska det vara den andre parten som tar initiativ? Är jag så himla O. Oviktig, osynlig, osäker. Fuck off. Jag letar resor till USA nu. 

TRAPPAR NER

Jag har sedan den 4e April börjat trappa ner på mina anti-depp. Det är lite läskigt faktiskt. Jag vet inte riktigt vad som är det läskiga egentligen. Det är väl den lilla rädslan inom mig att jag ska stå helt på egna ben, det är rädslan att falla ner igen och hamna i the blues igen. Och jag är rädd, för något inom mig säger att jag är frisk från my blues, men att något annat gnager på mig. Kanske beror det bara på min avsaknad av aptit. Men jag tänker på det ofta. Att jag ska se mig för, passa mig för vikttänket. För det återkommer. Och nu utan aptit är det svårt att inte dras med. Jag vet inte. Är det ett tidigt rop efter hjälp eller är det hypokondri? Hur som helst. Annars mår jag helt ok bra. För en månad sedan gjorde jag och anton slut. Vi ses fortfarande. Så det är antagligen korkat. Låter som vilken annan löjlig relationshistoria som helst och det kommer väl säkert bli så också. Brake up, make up. En sådan historia jag hade spottat på och sagt "Skärpning, för fan. Är det slut så är det slut." Men sen hamnar man där själv. Don't judge a man until you've walked a mile in his shoes. Jag, för övrigt går fortfarande runt i feta Ecco vinterskor i brist på andra skor. 
 
 Stay strong!
 
 
 

RSS 2.0